I'm always here, all alone, without you now
Jag sitter här med mitt te. En filt ligger tätt emot min frusna kropp och jag sjunker djupare ner i fåtöljen. Regnet smattrar hårt mot rutorna och himlen är ondskefullt grå. Fin musik rullar på ur högtalarna. En kille med underbar röst sjunger om brustna hjärtan på ett hjärtskärande vis som får en tår att trilla nedför min kind. Jag är glad och ledsen, lycklig och sorgsen. Allt på samma gång. Jag vet inte vad jag ska känna, vet inte vad jag borde känna. För jag känner så mycket. Allting kommer upp på samma gång. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, allting är bara för mycket.
Så mycket som ska göras, så mycket press man har på sig. Allting ska vara perfekt. Man ska vara duktig i skolan, se bra ut, vara sportig och vältränad, ha rätt kompisar, vara social, skratta och vara glad mest hela tiden. Jag orkar inte mer. Jag vill bara vara jag. Inte behöva anstränga mig för att vara någon som jag egentligen inte är. Inte behöva klistra på ett leende och låtsats vara intresserad när jag egentligen vill sjunka in i mig själv och bara tänka en stund.
Jag sitter här med mitt te. Det mesta är slut, det enda som är kvar är ett par kalla droppar i botten. Jag har drömt mig bort för en stund. Den stund det tar att dricka upp en kopp te. Jag har piggnat till lite och allt fler positiva tankar börjar visa sig i mitt huvud. Jag är lycklig. Jag har det bra. Jag har bestämt mig nu. Jag är glad!
Kommentarer
Trackback
