Mitt humör går från jättebra till jättedåligt på bara några sekunder och dem senaste veckorna har hela jag varit en berg- och dalbana. Nästan skuttar omkring en dag och släpar fötterna efter mig nästa. Ibland känns livet på topp och jag mår sådär bra som man gör på våren, ibland känner jag mig så deppig att jag får lust att ligga med huvuvdet under kudden hela dagen. Vet inte riktigt varför det är så här, men det är väl antagligen något med mina hormoner som spökar. Orkar inte riktigt med detta nu, jag vill helst av allt vara den där pigga och glada tjejen som tar lätt på allt hela tiden. Men jag är inte sån, speciellt inte när det känns som om allting rasar samman av ingen anledning alls. Nej, jag har egentligen ingen anledning att vara ledsen. Våren är här, livet leker, skolan går bra och alla runtomkring mig är lika bra som vanligt. Ändå känns ingenting bra. Ändå går jag runt med en klump i halsen och ändå sover jag inte tillräckligt om nätterna. Det är jobbigt. Det är så otroligt jobbigt. När man känner att man inte riktigt har rätt att vara ledsen när andra har det mycket sämre, men när man inte kan släppa taget om det. Är rätt less på det nu. Orkar inte riktigt mer. För även om jag vill vara glad så kan jag inte alltid vara det, det funkar inte så. Det är som om det inte är jag som bestämmer när jag är glad eller ledsen. Som om jag bara följer med och känner det som bubblar upp i mig för stunden. Så borde det vara. Så måste det vara. Annars förstår jag ingenting.

Yep, jag tänker för mycket.